Växtskyddsmedel och miljön

Växtskyddsmedel som används i jord- och skogsbruket ökar märkbart kemikaliseringen av miljön, eftersom växtskyddsmedel sprids avsiktligen över stora områden i miljön för att bekämpa ogräs, växtsjukdomar och skadedjur. En mera utbredd användning av växtskyddsmedel tog sin början redan på 1950-talet, då de syntetiska organoklorföreningarna kom ut på den finska marknaden. Under de senaste 60 åren har många nya kemiska växtskyddsmedel utvecklats. På de behandlade markområdena förekommer miljö­konsekvenser av växtskyddsmedlen men medlen kan också transporteras till annan plats, t.ex. med regnvattnet, och ge konsekvenser på andra platser än på behandlingsområdet.

 

Eftersom växtskyddsmedlen har utvecklats för att vara giftiga för de organismer som ska bekämpas och de därmed också i allmänhet är skadliga för andra organismer, förutsätter importen och försäljningen av växtskyddsmedel förhandsgranskning och godkännande i enlighet med växtskyddslagen. Beslutet om godkännande fattas av Tukes. En förutsättning för godkännande är ofta att preparatens försäljnings­emballage försetts med användningsbegränsningar, varningar eller anmärkningar för att förhindra miljökonsekvenser. Preparat som är toxiska för vattenorganismer får inte användas närmare vattenområde än ett givet säkerhetsavstånd, för markorganismer skadliga medel får inte användas upprepade gånger på samma åker och migrerande ämnen inte på grundvattenområden.

Tukes uppgör årligen statistik över försäljningsvolymerna för växtskydds­medel.  

Användningen av växtskyddsmedel per hektar är mindre i Finland än i Mellan- och Sydeuropa, eftersom sjukdomstrycket är mindre i det svalare klimatet. Å andra sidan gynnar den globala uppvärmningen de skadliga växtförstörarnas överlevnad i den finska vintern och därmed kommer behovet av bekämpning att öka.